Nu försöker jag faktiskt komma igång med träningen.. och det känns, finns förmodligen inte en muskel på min mage och rygg som jag inte har träningsvärk i. Nu saknas bara att ha såndär träningsvärk i benen så man knappt vill gå, och i armarnaa så man inte vill lyfta på dom. Jag var nämligen och tränade igår, grymt skönt :) När jag gymmar är det för att träna upp mig inför mönstringen, det är det jag tänker på. Jag måste träna hårt, jag måste fixa mönstringen. Kanske aningen höga krav på mig själv, kom igen.. knappt killar klarar mönstringen och det är lika hårda test för tjejer? Men det är fortfarande värt ett försök. Har nu bestämt mig för att göra lumpen om jag kommer in. Jag kommer säkert vela lite mer fram och tillbaka, men just nu känner jag mig för första gången säker på att jag verkligen vill göra den. Jag, tjejen som aldrig sovit i tält, som inte är i skogen mer än nödvändigt. Det jag gillar med skogen är att springa, 1 km på ett springband känns så grymt långt om man jämför med 1 km ute i skogen, ändå springer jag hellre på löpband.. kanske för att jag slipper släpa mig till ormberget :) I skogen springer jag gärna inte själv heller. Tjejen som hatar spindlar, har svårt för att gå i högt gräs pga rädlsa för fästingar(jag har faktiskt haft en fästing), tjejen som inte vill bada i stugan under perioden då det är som mest bromsar och blindingar. Okej jag är ingen fjolla, jag kan leva med det, men jag tycker verkligen inte om dom :) Lumpen.. då ska jag sova ute i skogen, säkert utan tält.. i nån koja som man byggt ihop själv. Jag vet inte om det är så, det är en av alla fördommar jag har mot lumpen iaf :) Men jag väljer att se det som en utmaning, jag är inte rädd för att testa mig själv. Lyckas jag ta mig in i lumpen är det bara att köra på, jag lär ju komma ut därifrån som en jävligt nöjd människa, som vunnit över flera rädslor jag har. Mina föräldrar var från början tveksamma om vad de tycke om min idé om lumpen, på grund av att man blir krigsplacerad. Sen fick jag reda på att man blir det hur som helst om man läser vidare till sjuksköterska, vilket är mina planer. Alltså kvittar det =) Förmodligen en anledning till varför jag äntligen kommit fram till att jag vill göra det. Men men, saker och ting förändras, har ju fortfarande några månader på mig att bestämma mig :)

En sak jag tycker är ganska häftig är hur Harila lyckats få mig intresserad av nya saker. Hon tjatade länge om att lära sig pois, och jag var inte ett dugg intresserad. Efter att hon pratat om det i typ ett år, kom jag till slut fram till: Jag älskar ju att stå med flaggorna på isen.. hur kul vore det då inte att stå och snurra med eld på isen tillsammans med en av sina bästa vänner? Och så blev det, vi gick på poisträningarna tillsammans, och nu får vi stå tillsammans på isen under vissa matcher :) Jag har till och med skaffat egna som jag står och snurrar på med ute på gatan, bara för att jag älskar att hålla på med det.

Samma sak var det med lumpen.. Harila har gång på gång tjatat om hur kul det vore. Jag har vare gång blängt på henne och sagt saker som: Men skärp dig, du vet inte vad du ger dig in på. När jag fick första brevet om att jag gärna fick gå in och svara på en massa frågor för att se om jag var lämplig för mönstring, slängde jag bara brevet. Fick sedan en påminnelse, där dom skrev att dom ville ha fler tjejer. Jaja tänkte jag, jag kan ju alltid prova. Harila höll på att svimma när hon fick veta att jag gjort det, och under tiden jag väntade på svar blev jag mer och mer sugen på att mönstram började grubbla igenom mina svar lite smått och var rädd att jag inte svarat nog seriöst för att få göra mönstring. Kom hem en dag och pappa sa att jag fått brev från pliktverket, i brevet stod det att de ansåg mig lämplig och att de ville träffa mig för mönstring ca. två månader efter min födelsedag. Jag hoppade av lycka när jag läste det.

Till sist men inte minst, Harila fick upp mina ögon för att möjligtvis söka in till polis när jag är klar med gymnasiet. Fortfarande tveksam och mest inne på sjuksköterska, men möjligheterna kanske finns :)

Detta är ett grymt långt inlägg känner jag, och många har förmodligen inte orkar läsa hit ;) Meen, för er som fortfarande läser, så måste jag berätta om en sak till. När jag tränar, tänker jag för det mesta på mönstringen. Seeen satt jag och läste på facebook, och en tjej i laget skrev att hon tränat cheerleading hemma eftersom tävlingen är 28 februari. Jag blev så sjukt glad, det är ju inte länge alls kvar :D Men samtidigt får jag lite panik, eftersom vi inte ens kommit halvvägs i tävlingsprogrammet och tävlingen är om mindre än två månader. Vi har bara haft en träning i veckan men börjar med två per vecka nu efter jul, som tur är. Jag längtar som bara sen, DM 09 var en av höjdpunkterna på hela året, så galet rolig dag. En hel dag med bara cheerleading, som är en av de roligaste sakerna jag vet. Jag lägger upp nån bild från DM förra året :)